Så har Inger åkt till Örebro för att umgås med Susanna. Betyder att Camilla och jag rule the house till lördag eftermiddag :-)

Att leva sitt liv som dyslektiker kan ha sina sido, man måste alltid kontrollera sin stavning ett par gånger och förhoppningsvis så hittar man alla fel. Jag har tittat på alla postningar i min blogg och rättar gamla stavfel som är så uppenbara att det kan verka löjligt.

Idag så är det ju accepterat att det finns någonting som heter dyslexi men under min skoltid så var man klassad som en dumskalle på grund av att man inte kunde stava (ibland inte ens till de mest simpla orden) både av lärare, föräldrar och syskon. Jag har själv en dotter som lider av samma sak och när jag ser vilket stöd hon har i skolan så blir jag varm i kroppen. Att stå som klassens knäppgök inför alla klasskamrater är inte danade för karaktären kan jag lova.

För min egen del så är det mest stavningen som får lida av dyslexin, läsning går bra. Har alltid läst mycket, när jag var barn så bodde jag på barnbiblioteket och lånade hem kassvis med böcker. Under senare år så har bokläsningen minskat betydligt, inte för att det är tråkigt utan för att tiden inte räcker till. Jag vill gärna läsa massor massor på en gång men det blir ett par sidor varje gång och då falnar intresset. Man tappar liksom tråden när det blir på det viset.

Nu är det ingen klagopostning utan lite rena fakta. Jag har lärt mig leva med detta "handikapp" och småler mest när jag stavar som en kratta.

Läs även andra bloggares åsikter om dyslexi, problem, dumskalle,